Swedish version
Summary
Jag vandrade längs de täta, asfalterade skogsvägarna på Östertörns ö, när jag plötsligt snubblade över ett färskt cykelspår som ledde mot en sidoväg. Med förhoppning steg jag av min pålitliga cykel och följde det spåret ivrigt, hoppfull om att möta andra människor i denna värld av fientliga maskiner. Stigen ledde mig till slut till en gigantisk, omärkt röd ståldörr, något på glänt, som antydde de hemligheter som dolde sig inom en militärbunker.
Med försiktig optimism vågade jag mig in, välkomnad av ett rum dominerat av en spiraltrappa som lovade djupare utforskning. Runt trappan stod lådor och susande terminaler, deras funktioner oklara för mig. Trots min okunnighet fortsatte jag nedför trapporna in i ett förråd fyllt med generatorer och transformatorer.
När jag nådde botten träffade mig en korridor smyckad med målade väggar – vita ovan, gula nedan – vilket indikerade bostadsutrymmena för bunkerns invånare. Jag fortsatte framåt och märkte en öppen dörr till höger, som avslöjade en kaotisk scen med förnödenheter utspridda över golvet, märkta av fotspår efter tidigare plundrare.
Att följa fotspåren ledde mig till en avvikande korridor mittemot det röriga rummet. När jag gick in genom ytterligare en öppen dörr befann jag mig i ett kliniskt duschrum, förmodligen använd för dekontaminering. En hög kläder i olika skick antydde de föregående invånarnas hastiga avfärd.
När jag återvände till huvudkorridoren, svängde jag vänster och stötte på en bedrövlig syn – en blodspår ledde längre ner i korridoren. Med hjärtat bultande följde jag de röda dropparna, vilket till slut ledde mig till en dörr till vänster, där jag möttes av rökens frätande doft och brandlarmens ilskna tjut.
Navigerande genom tjock rök och desorientering snubblade jag in i ett större rum, dränkt i kaos – bord vältrade, stolar utspridda, tecken på en kamp tydlig. Var det en explosion? Med gasmasken på för säkerhetens skull fortsatte jag framåt, bara för att mötas av en dyster silhuett mitt i dimman.
Mitt hjärta dunkade häftigt när jag igenkände maskinhunden, samma obevekliga fiende som hade tagit mina kamraters liv, liggande orörlig i en oljepöl. På andra sidan rummet skymtade jag en gestalt – en annan överlevande, eller så hoppades jag åtminstone. Med hållen andan kastade jag mig över disken, bara för att mötas av den hårda verkligheten: gestalten var livlös, ännu ett offer på detta öde slagfält.
Jag rusade ut ur rummet, uppslukad av en raseri liknande min fars vilda ande smidd i krigets hetta. Jag kastade en burk tvärs över rummet och släppte ut ett rasande vrål, ekande genom bunkerns tysta gångar. En känsla av förtvivlan lade sig över mig när jag betraktade den livlösa gestalten framför mig, och jag kände hans desperata öde bara genom att se på honom.
Med ett tungt hjärta letade jag igenom de dödes fickor och räddade vad för förnödenheter jag kunde hitta. Varje föremål jag fann tjänade som en dyster påminnelse om överlevnadens hårda verklighet. När jag vandrade tillbaka genom korridoren stoppade jag undan min gasmask i dess cylindriska hölster, en ständig följeslagare i denna farliga värld där förberedelse kunde betyda skillnaden mellan liv och död.
Uppkomsten från bunkerns djup har nu fört mig till att skicka detta meddelande till dig, ett vittnesbörd om de fasor som lurar under ytan av Östertörns ö. Här bifogas fotografier som dokumenterar bunkerns dystra verklighet, en visuell berättelse som sparar dig behovet av att vandra samma farliga stigar.
Må denna berättelse tjäna som en varning, en varningssignal mitt i osäkerhetens skuggor som skymmer detta övergivna land. Vi är överlevande, smidda i motgångarnas hetta, och det är genom våra gemensamma erfarenheter som vi finner styrka att uthärda.